Men sedan inte mer.
Sorgen, vreden, hatet, besvikelsen...och nu sveket...satt som en stor hård knut i mitt inre...den höll på att kväva mig.
...och jag kunde inte gråta.
Till slut gick jag ut...till utkiksberget...det fanns ingen...inget.
Bara ett stort svek och en oändlig ensamhet.
Den kom som en kramp...plågsam...förvriden.
Den växte ut ur mig...rann nedför berget...steg mot skyn...jag grät.
Det smakade bittert.
I min djupaste håla är jag alltid ensam.
Det enda som hörs är mitt eko.
Det enda som omsluter mig är förtvivlans krampaktiga tag.
Det finns ingen tröst...bara en oändlig gråt.
I min djupaste håla är jag alltid ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.