Hatet

...föds ur vreden och växer snabbt som en cancersvulst.
Redan i bilen på väg till tåget...en eld som gör mitt inre till lava och mina ben till glödande stål.
Det förtär mig.
Jag har aldrig trott att jag var i stånd att hata någon så...
...denna någon som jag inte visste vem det var.

Man talar inte om hatet, man skriver inte om hatet som en del av vår mänsklighet, bara som en förklaring till ondska men inte som en rättmätig känsla.

Jag vet bara en bok som talar om hatet och hämnden på ett trovärdigtsätt och det är bibeln.
Jag har läst den. Hela boken.

Det var där jag fann tröst...i gamla testamentets beskrivning av Gud.
Han hatade, han hämnades och det var helig vrede...och som skapad till hans avbild så var det också ett mänskligt drag. 
Jag hade rätt att  hata, jag hade rätt att  vilja hämnas...den yttersta orättfärdighet som mord är....jag är mänsklig. 

"Det var Han...
...som var tillräckligt stark för att vara med mig där nere i hatets rödglödgade inferno...bara Han som kunde lindra den outhärdliga smärtan.
...som var tillräckligt stor för min vrede...bara Han som kunde ta emot min stora sorg.
Det var Han som visste...Han som förstod...Han som var trovärdig...Han som kunde bära mig.

Det vara bara Han som talade med mig om...hatet, vreden, hämnden, smärtan, sorgen...och Kärleken. 
Jag hörde att Han visste...också kände.
Han sa att jag fick...att jag hade rätt att känna detta...vara det.
Han talade med mig om helig vrede...om hämnd.
Det var bara Han som gjorde det...bara Han som kunde det. 

Det var Han som vaggade mig till sömns..."
(sept 2013)

Hatet ligger där som en glödande magma i mitt inre...tar sig ut ur sprickor eller av egen kraft...