Ibland måste man lyfta...

När man befinner sig för länge i juridikens destruktiva labyrinter.

För en sak är säker...juridik är inte ett högre vetande...det är ett lägre fungerande.

Regler är för de omogna...principer är för de mogna har jag fått lära mig av en eller om det kanske är flera av de mer mogna.
Tack för det!
Det har hjälpt mig mycket många gånger.

Det finns det och de som lyfter...tanken blir lättare, jag ser bättre och luften blir klarare.
Inga stora genier eller filosofer, enkla människor som kan lyfta mig, tanken, tillvaron...till en högre dimension...och gör det.
Bara genom att finnas och vara den de är...och generöst bjuda på sig själv och sina tankar.

Små ting som gör skillnad.
Lockar mig ut ur denna grottekvarn jag trampar i här.
Låter mig att ta del av deras vy och horisont...se deras varma hjärta slå.
Det behövs inga yviga gester och stora ord...för mig som har mina tider då jag drar mig undan i mitt gryt för att vila från världen.
För sådan är min natur och den trivs jag med...en lokatt som smyger omkring och finns bland er...som drar mig undan när jag behöver vara med mig själv...men jag ser er och jag tänker på er...hela tiden.
Det finns många djur i vår herres hage...alla blev inte får.

Jag kan ibland tycka att jag fått alldeles för mycket av vedermödor, olycka, död och satans jävla skit i min väg.
Men jag behöver bara lyfta en liten bit för att se att det är bara som det ser ut.

Jag har 4 barn som jag är tacksam för, att de finns i min värld och mitt liv...att jag fått dem.
Gåvor jag inte ens bett om.
Oplanerade, oönskade, kom de och jag tog emot dem...och insåg vilka gåvor de var och är.
Nu är de vuxna, kloka med hjärtan, alla på sitt eget sätt.
Min yngsta dotter som inte ens skulle finnas för jag hade tänkt sterilisera mig för att slippa fler "gåvor" men det var så mycket med kuratorer och krångel eftersom jag var under 30 så det inte blev av.
Hon har i dessa gryningstimmar berikat mitt liv med sina tankar och jag har återfått hoppet om mänskligheten.
Tack gode Gud att jag hade så mycket att göra och var så slarvig med tiderna att det rann ut i sanden.
Man vet inte alltid sitt eget bästa. Det är många gånger oöverskådligt just där och då.

Hon och mina andra gåvor är och har alltid varit skatter i mitt liv...även när det varit krävande och problemen många.

Det är lyckligare att ge än att få...värdet består...och lever vidare.

Hennes blogg som fick mig att stanna upp och betrakta allt detta nu.
Jag har fått tända 4 stjärnor....det hade varit mörkare utan dem...

När jag betraktar och drabbas av detta mänsklighetens träsk av ondska och brott så blir jag så medveten om vad styrka är och vad svaghet är.

Starkast är den som vågar vara svag...våga gå ner i den källaren och vara där.
Vågar se demonerna....och lita på att man håller...och kan komma upp igen.
Att vila i ett förtroende för sig själv och att tycka om den man blivit och är.

Svaghet är att inte våga, inte få, vara svag...inte våga möta sina demoner.
Att klä sig med styrkans attribut, demonstrera styrka och vara livrädd att bli avklädd, att inte våga se sig själv, att vara livrädd för att man vet att man inte håller.
Det är den svages ständiga rädsla...att se sig själv och sin egen svaghet...och ana att man inte håller, att man går under om man förliser.

Jag har träffat så många som lever med en livslång skräck för sin egen svaghet,  och jag har tillräckligt med empati och inlevelseförmåga för att ana vilket livslångt lidande de bär på.
 Ett lidande jag vill lindra och att hjälpa dem att leva med...för att jag vill.

Jag kan se det och förstå det, men jag kan också dra en gräns...jag hatar min fiende och jag önskar vedergällning fullt ut.
Jag har lärt känna många av mina sidor, hur de ser ut och jag behåller rätten att vara mänsklig.
Jag är i min fulla rätt att hata och vredgas och jag vill inte bli av med dessa följeslagare.
Hatet är min och vreden är min...de har sin rättmätiga plats hos mig nu.
...såsom kärleken och glädjen och tacksamheten.

Jag vill tacka Mamma, Pappa, Gud, Lillebror, Lilla Syster, mina gener, Ni som funnits och finns på min väg, mig själv och alla andra som har bidragit till att jag fått styrkan att våga vara svag inför mig själv och andra... att jag fått erfara att jag håller och att jag kan lita på det... jag är stark och jag tar mig upp.
...och jag räds varken demoner eller mänskligt avskum...hur fula de än är.

Att Ni finns runt mig...lyfter mig när jag skådar ner i detta mänsklighetens träsk, dess inbillade visdom och destruktiva konstruktioner.. alltför länge...Ni ger mig andra perspektiv.
Min oas i denna öken är inte en hägring...den är en verklighet, min verklighet.

<3 <3 <3 <3